Min tv spelshistoria.

Här tänkte jag skriva om mina upplevelser från Nes fram till dagens maskiner.
Jag tar bara med dom största intrycken och upplevelserna för skulle jag skriva om allt så skulle ni somna innan ni hunnit halvvägs.
_________________________________________________________________________________________________________________________

DEL 1: 8bitarna

 

NES.


Konsollen som startade allt och således mitt stora tvspelsintresse.
Året var 1987 och jag och mina föräldrar var på Åhléns i Uddevalla.
Där på film och musikavdelningen hade det dykt upp en ny sektion och redan då var jag teknikdåre som jag var tvungen att kolla vad det var.
Där demonstrerades ett nytt TV spel och jag hade aldrig sett nåt liknande.
Spelet som man fick prova hette Ice climber och blev det allra första tv spelet jag testade i mitt liv.
Och sedan var jag fast.

Gissa om det blev tjat hemma efter detta men jag har haft turen att få förstående och generösa föräldrar så några veckor senare var jag ägare av ett sprillans nytt Nintendo tillsammans med spelet Ice climber som följde med samt spelet Kung Fu som jag köpte till.
Jag gick på lågstadiet vid tillfället och läxorna var inte så många då så det blev många timmar med bergsbestigande tillsammans med elaka björnar och vassa istappar till nedslagning av hundratals fulingar.
Jag hade hittat min barndoms första stora intresse av två. (Gissa det andra)
BP tappen (numera Statoil sedan många år) hyrde ut spel så det blev många turer till Henån för att hyra spel och jag spelade dom allihop.
Spelen då var ju väldigt enkla, det var den så kallade svarta serien som fanns.

En dag så fick jag ett tips om ett nytt spel som hade kommit som tydligen var något i hästväg.
Spelet hette Super Mario bros och jag lyckades tjata mig till ett ex.
Jag hade aldrig sett nåt liknade vare sig grafikmässigt eller spelmässigt.
Dag efter dag satt jag som klistrad i min jakt efter prinsessan Toadstool och gav mig inte förrens jag hade hittat henne i det sista slottet.
Vilken upplevelse.



Lite senare när jag skulle hyra ett spel så såg jag ett väldigt konstigt spel.
Kartongen var guldfärgad och även så kassetten.
Jag blev ju bara tvungen att kolla vad detta var och sedan var jag totalt fast på mer än ett sätt.
Spelet var så klart The legend of Zelda och var något helt nytt och unikt.
Jag hade ett helvete att starta spelet och förstå alla menyer i början för jag kunde ju inte ett ord engelska.
Men när jag väl började så blev jag fast...jag andades, åt och drömde Zelda under en lång tid och var totalt fascinerad av denna fantastiska värld.
Och när jag var klar så fick jag reda på att det fanns ett andra varv...gissa om jag slet.
Men till slut så hade jag besegrat Ganon för andra gången och kunde bara konstatera att bättre än så här kommer det aldrig att bli.
Jag hade naturligtvis så fel man bara kan ha men jag var bara kanske 9-10 år.



Efter att ha spelat massor av spel såsom Castlevania, Ghost'n goblins, Zelda 2, Super Mario bros 2 och massor av andra var det dags igen.
Super Mario bros 3 var nästan klart att släppas i Japan och gissa om mina förväntningar var höga....för att inte tala om otålighet.
Och det var ju så att japan fick spelen väldigt mycket tidigare än vi stackare här i Europa.
Men så en dag dök min kusin upp med spelet...innan det ens hade släppts i japan.
Jag fattade ingenting och kassetten var i två olika delar, själva spelet och en converter.
Han hade hittat ett ställe som sålde piratkopior av nintendospel.
Så där satt jag plötsligt med med Super mario 3 flera månader innan Europarelease.
Och även denna gång var jag fast.
Och när min kusin hade åkt kunde jag inte få spelet ur skallen, det var det roligaste jag någonsin upplevt i hela mitt liv.
Så jag fick numret till detta företag som hette KMB invest (nedlagt sedan många år tillbaka) och några dagar senare kunde jag sitta ostört framför ett av världens bästa spel....innan ens japanerna hade fått testa det.
Gissa om polarna var avundsjuka.
Och när spelet kom till Sverige flera månader senare var jag klar med det sedan länge.

Jag köpte även fler spel långt innan dom hade kommit hit.
Det var Mega man 3, Chip'n dale och Double dragon 2 & 3.
Ja, vilka tider.

Några andra spel jag bara måste nämna är Kid Icarus.
Jävlar vad jag kämpade för att till sist komma fram till Medusa...ni vet, kärringen med ormfrillan.
Det var ett sånt där spel man inte kunde slita sig ifrån trots att man dog gång på gång ibland.
Och mina stora hatobjekt från den tiden fanns med....arborgin-asen.
Ni vet dom där blåa kräken som kastade frukter som satte sig fast på ens huvud så man fick kuta runt som en rakad iller för att hitta ett sjukhus.

Och så har vi Metroid, en ibland väldigt frusterande upplevelse men också ett spel man har svårt att släppa.
Dessvärre så minns jag det spelet tillsammans med min hittills värsta magsjuka.
Jag sprang mellan spelet, sängen och dasset.
Men jag lyckades efter många försök att besegra moderhjärnan och fly innan planeten flög i luften.

Min NES maskin och spel sålde jag till TV spelsbörsen när 16 bitarna gjort sitt intåg.
Detta ångrar jag djupt i dag då jag hade över 40 NES spel kompletta och i nyskick.
____________________________________________________________________________________________

 

SEGA MASTER SYSTEM.

När jag var på Liseberg så testade jag ett par spel i arkadhallen som fanns på den tiden.
Det var Out run och Wonder boy och jag gillade dessa skarpt.
En dag så dök det upp en katalog från Stor & Liten och där fick jag syn på min favorit från arkadhallen och den relativt nya konsollen Sega master system.
Jag blev snabbt intresserad men mina föräldrar var lite skeptiska till en maskin till.
Men min övertalningsförmåga har alltid varit bra så ett tag senare så fick min NES låda sällskap av en snyggare maskin.
Med konsollen medföljde spelet Hang on och så köpte jag så klart med Out run.
Vid första anblick på Out run så blev jag lite besviken på grafiken som var mycket bättre på arkad men det det fort över när jag spelat en stund.
Många timmar gick åt på detta bilspel och jag tröttnade aldrig riktigt på det, spelet hade en sån skön atmosfär att man bara inte kunde släppa det.

Sega master system blev aldrig riktigt lika stor som NES och det var svårt att hitta någon affär som sålde spel till det.
Detta var ju långt innan internet och hemdatorn.
Men i Uddevalla skulle jag till slut hitta en affär som hette LJ's data som sålde dessa spel.

Mitt största minne från denna konsoll dök upp när jag gick på mellanstadiet, då jag fick låna ett spel av en kompis som hette Phantasy star.
I början gillade jag det inte alls, det verkade fruktansvärt komplicerat med sitt 3D perspektiv i grottorna, och konstiga stridssystem.
Det var det sk turbaserade stridssystemet som gjort sin debut....ja, här i europa då.
Jag kunde ändå inte riktigt glömma spelet utan köpte det senare.
Vid det här laget kunde jag engelska ganska hyfsat så jag lärde mig spelet rätt snabbt och blev sedan fast igen.
Det här spelet tog lång tid och krävde mycket levlande innan man kunde fortsätta men jag fullständigt älskade den här världen och alla dess karaktärer.
Till slut hade jag besegrat den onde Lassic och och trodde att det var över men inte då....
Plötsligt så dyker det upp ett monster som kom till att bli en av mina största problem genom 8 och 16 bits perioden nämligen Dark force (eller Dark falz som han hette i första spelet).
Han dök upp i uppföljarna senare och fortsatte att göra livet surt för mig.
Ganon i all ära men den här liraren var fanimej ond.
               
Som det kanske märks så gillade jag RPG spel väldigt mycket och på denna maskin dök det upp en hel del riktigt bra spel i den genren.
Spellcaster var ett av dessa.
Detta var också ett lite udda spel, både plattform och RPG.
Här gick det också åt många timmar, speciellt i pyramiden mot slutet som var riktigt besvärlig.
Spellcaster är faktiskt ett av mina absoluta favoriter från 8-bits eran och håller att spela än idag.
Sedan så började det komma lite spel som var kraftigt inspirerade av Zelda.
Golvellius var ett av dessa och det är ett en av dom bästa Zelda kloner som kom.
Jag är säker på att om Golvellius hade kommit före Zelda så hade nog inte Zelda blivigt lika stort.
Sedan kom ett spel som var rena kopian av Links första äventyr, Golden axe warrior.
Att Sega inte blev stämda är ett mirakel för allt i det spelet är rippat från Zelda.

Ett annat RPG som är värt att nämna är YS - The vanished omens.
Här är Zeldainfluenserna inte lika tydliga och det är ett svårt men trevligt spel som varade ganska länge.
Det som var mest udda var att man gick emot sina fiende och stötte till dom istället för att slå, något som många hatade.
Men jag gillar spelet skarpt.

Sedan fick jag stifta bekantskap med en kille som hette Alex Kidd.
Han var med i ett gäng spel av skiftande kvalite under 8 bits tiden och det fanns dom som kallade han Segas egen Mario.
Nu blev det inte så som dom flesta vet.
Det första Alex kidd spelet jag spelade var Alex kidd in Miracle world, ett snorsvårt plattformsspel.
Det var ganska kul men svårighetsgraden mot slutet blev lite för mycket.
Sedan kom The lost stars som mest liknade ett barnspel, inte alls speciellt kul.
Men sedan en julaftonsmorgon fick jag Alex Kidd in Hi tech world, ett spel som många inte gillade men jag fullständigt älskade det här äventyret.
Blandningen mellan problemlösande, äventyr och plattformsspel föll mig i smaken och gick varmt väldigt länge.
Och till sist så kom Alex Kidd in Shinobi world.
Det är väl mest en barntillåten version av Shinobi (ett annat mycket bra spel i övrigt) som följde det spelet fast lite annorlunda så klart.

Men glömde jag Wonder boy då?
Nej då, men jag missade faktiskt det första spelet men det har inget med dom andra spelen att göra.
I det första spelet är man en liten mes som knappt man nudda en sten utan att få ont i fötterna men i dom kommande spelen är man en modig riddare.
Wonder boy 2 var det första jag spelade och älskade det så klart.
Problemet var dock att det inte fanns någon save eller ens continue funktion så fick man spö var det bara att börja om ända från början.
Det förstörde spelet något då det var ganska svårt mot slutet.
Detta fixade man till i det helt fantastiska Wonder boy 3, där man hade Password till hands.
Bättre RPG/plattformsspel får man leta efter på en 8 bitsmaskin.

Väldigt vad jag är positiv nu tänker ni kanske.
Men faktum är att det fanns en sak med master system som störde mig något enormt.
Pauseknappen satt på själva enheten.
Vilken idiot kläckte den iden??
Och ännu värre var att i vissa spel var man tvungen att trycka på pauseknappen för att komma in i någon viktig meny eller liknande så det blev ett jäkla springande fram och tillbaka ibland.

Även min Master System såldes när 16 bitarna var betydligt intressantare.
_______________________________________________________________________________________________________________________________________
 

Del 2