Här fick vi i Sverige stifta bekantskap med Simon belmont,Vampyrjägare.
Spelet gick ut på att ta sig i genom Draculas slott för att slutligen möta blodsugaren själv.
Något som inte är alldeles enkelt.

Som ni kanske förstår så var detta spelet som startade hela serien om vampyrjägarna Belmont...ja,här i Europa iallafall.
Och än i dag är det kul att lira och svårighetsgraden växer ju längre man kommer.
När man lyckats nå näst sista banan börjar tummarna att glöda.


Stora fåglar som släpper småjävlar i huvudet på en.
Roligare kan man ha på jobbet.

Handlingen är enkel.
Dracula har återuppstått igen och det är upp till vampyrjägaren Simon Belmont att ta kål på honom.
Nu är det ju inte bara att ge sig på honom direkt för det hade ju varit löjligt.
Han har mängder med kompisar av alla möjliga äckliga slag som väntar på dig inne i slottet.
I slutet av varje bana så får man möta en boss och till en början så klår man dom enklare än man klämmer en finne....men det kommer att ändra sig.
Spelets svåraste boss dyker upp på näst sista banan,den något ocharmige liemannen som fuskar nåt så grymt att man får tårar i ögonen.
Jag minns inte en enda boss i något spel som gett mig sådan huvudvärk.

Men bortsett från svårighetsgraden på några bossar och sista banan så är detta en klassiker att räkna med och håller att spela än i dag.
Grafiken i sig är vanlig 8-bits standard men musiken är bra och flera stycken har blivigt klassiska och återanvänts i senare Castlevania spel.

Uppföljaren kom ett par år senare och då var svårighetsgraden lägre och det var till och med möjligt att spöa liemannen på första försöket!!


Den här liraren borde läggas in på närmaste dårhus.
Han kastar målsökande liar över hela bilden medans man själv har en liten bomerang och en stram mattpiska. FUUUSK.


Nu är det äntligen dags att möta Dracula.
Extreme makover någon?


Vad i.....Frankenstein och Ian wachtmeiser här...
Är jag i fel slott?