Del 3 -  32 bit
__________________________________________________________

SEGA SATURN



Under mitten av 90 talet var mitt tvspelsintresse väldigt svagt, jag var mer intresserad av film&musik och tv spelandet hade nästan avtagit helt.
Mitt SNES sålde jag och mitt Mega drive gick samma väg efter att Mega CD'n visade sig bli en megaflopp och inte alls levererade.
Men så närmade sig nästa generations konsoler och dessa såg verkligen annorlunda ut när det gäller grafik och 3D grafik.
Så nyfikenheten började växa och till slut blev jag tvungen att kolla vad som är så speciellt med denna maskin.
Och till en början så fanns ju bara Sega Saturn.
Det gick rykten om att en annan konsol skulle släppas som hette Playstation men den avfärdade jag som ännu ett patetiskt försök av en en elektronikjätte att tjäna lite pengar.
Philips CD-I kom ju i samma veva också och den är nog det absolut uslaste som någonsin släppts....fast mer om den senare.
Så det var Sega saturn som gällde i början här.

När man köpte den så fick man med en Demoskiva vilket var något helt unikt, att man faktiskt kunde få testa spelen innan man köpte dom.
Detta var ju långt före Internet/Bredband.
Där fanns ett demo på ett spel som hette Sega Rally....och för första gången på länge så åkte min haka rakt ner i golvet.
Det var ju precis som på tv....man körde verkligen i omgivningarna nu i stället för att ha dom som en bakgrund i horisonten.
Och satan vilket skön styrning, man sladdar verkligen som på riktigt.
Så detta spel införskaffades relativt fort och spelades flitigt och en liten gnista av mitt gamla intresse kom tillbaka.
Visst, spelet var löjligt kort, bara 4 banor och den fjärde fick man bara spela om man gjort bra ifrån sig på dom tre första banorna.
Men vilken resa.

Spelet Virtua fighter missade jag men när tvåan kom så skaffade jag den.
Och jäklar vilket skönt fightingspel, plötsligt kändes Streetfighter 2 som ett gammalt 8 bitsspel.
Det fanns så många slag och sparkkombinationer att man blev helt till sig och ett skönt 3D perspektiv.
Jädrar vad jag spelade detta, det var fightingfavoriten tills Fighters Megamix kom, ett annat underbart spel som slog ihop just Virtua fighter med Last bronx.

Dom gamla 2D plattformsspelen fick också rejäla ansiktslyft.
Clockwork Knight 2 var det första jag spelade och jag minns att jag impades över grafiken och fantasin som flödade i detta spel.
Senare kom också det sorgligt bortglömda ''Three dirty dwarves''.
Det låter som en skum P-rulle men är ett väldigt kul spel där man är tre dvärgar med olika egenskaper som slår sig igenom en massa bus.
Väldigt kul spel som förtjänade ett bättre öde.
Sedan föddes en ny plattformshjälte som än i dag är mycket populär, nämligen Rayman.
Jag älskar detta spel, underbar grafik och ljud/musik passar perfekt till äventyret.
Mot slutet blev det ganska krångligt eftersom man måste rädda precis alla fångar i spelet så bland fick man backtracka och spela om banorna.
Men helt klart gammal favorit för mig.


Här gick det undan kan jag lova


Snart ska fängelsedirektören få det hett om öronen


Three dirty dwaves in action


Senare blev jag till mig över att en slags uppföljare till Landstalker skulle komma.
Spelet hette Dark saviour och verkade bli en ny favorit.
Tyvärr så var spelet helt annorlunda än min gamla favorit men var hyfsat kul ändå.
Spelet består av tre olika äventyr och vilket man får spela beror på hur snabb du är i spelets inledning.....
Låter det konsigt?
I början av spelet är man på ett fartyg som transporterar ett farligt monster.
Så klart så bryter sig fanskapet loss och när man får kontroll över hjälten så startar en timer.
Så hur historien utvecklas beror på när du kommer fram till monstret.
Om du hinner ifatt och spöar honom får du en handling eller om du är seg och han sticker får du en annan.
Så man kan spela om spelet flera gånger med olika platser och handling.
Fast här måste jag utfärda en varning.
I två av äventyren kommer du hamna på en bana och utspelar sig vid nåt slags luftslott om jag minns rätt.
Och den banan har nästan gett mig posttraumatiska stressymtom.
Man ska hoppa på små små rörliga plattformar och perspektivet är inte helt rätt för denna typen av finlir.
Jag höll fan på att utveckla DAMP, den är helt klart den mest irriterande bana jag någonsin spelat.

Ett annat spel som gjorde intryck på mig var Mr.Bones.
Det är ett helt sanslöst spel som handlar om en ond människa som väcker upp en massa döda för att ta över världen men ett skelett visar vara snällt, nämligen Mr.Bones.
Så nu gäller det att försöka ställa allt tillrätta och samtidigt hålla ihop för ett gammalt skelett är väldigt ömtåligt och går sönder fort.
Finns nog inget spel som liknar detta.
För det mesta är det ett plattformsspel men man får även göra en del annat som att vara ståuppkomiker (!) till att lira ett gitarrsolo för uppretade onda skelett.
Och här finns också en bana som gav mig utslag pga sin svårighet, den obehagliga Icy lake.

Tyvärr så kom det inte så många bra RPG till Saturn.
Tydligen så var maskinen väldigt svårprogrammerad och många utvecklare valde konkurrenten Playstation.
Ett par bra spel dök upp ialafall och ett av dom var Story of Thor 2.
Mycket snyggt spel i stil med Zelda fast med bättre grafik.
Shining force sagan fick sin fortsättning men det släppes aldrig i Europa och uppföljarna kom bara till Japan.

Trots en del bra spel så började jag snegla mer och mer på Playstation som oväntat nog blivigt en succe, och den hade dessutom fler RPG spel och större utbud.
Så min Saturn såldes till förmån för.....
 


_____________________________________________________________________________________________________________________________________

 

Playstation


Min första spelkonsoll jag köpte på avbetalning faktiskt.
Dumt nog köpte jag den hos Thorn, med sina 33% ränta men det fattade jag inte då.
Spelintresset hade vaknat igen så jag ju tvungen att kolla in denna maskin.
Jag trodde som sagt inte på den här maskinen när den kom, speciellt inte efter den horribla CD-I som Philips försökte att packa på oss stackars konsumenter.
Men Sony lyckades med sin produkt.

Jag köpte konsolen tillsammans med Tekken 2, Final doom och Mickeys wild adventure.
Mickeys wild adventure gillade jag skarpt och kan spela än idag, trots att det är ganska svårt.
Det är ett mycket stämningsfullt 2D plattformsspel av den gamla skolan.
Och Tekken 2....herregud.
Jag spelade detta mycket mer än Virtua fighter 2 som snabbt föll i glömska.
Och så Final doom då.......nä.
Och nu måste jag gnälla.....jag fullständigt avskyr Playstation och även Saturns 3D grafik.
Det är så förbannat pixligt,fult och platt att jag blir illamående.
Även bra spel förstördes av denna hemska grafik.
Detta är personlig uppfattning så klart.
Så en hel del spel gjorde jag mig snabbt av med för att dom var så hiskeligt fula.
MEN.......
Långt ifrån allt var ju i 3D och jag fick några av mitt livs bästa stunder med denna maskin.

Playstation hade mängder av RPG spel så jag börjar med dessa.
Mitt första RPG var Wild arms, ett klassiskt äventyr med ett mycket bra soundtrack där man tog kommandot över tre karaktärer vars vägar korsas i början av spelet.
Minns detta spel som väldigt stämningsfullt och halvsvårt mot slutet.


I tidningen Super play så läste jag om ett mycket hypat spel som alla hade stora förväntningar på och som spåddes bli en klassiker.
Det var Final Fantasy 7 var var på ingång.
Och här blev jag totalgolvad...trots att det var 3D grafik.
Men det var mest på spelets världskarta det var 3D så jag hade överseende med detta och det var väl tur.
En halvkrånglig med fantastisk historia, helt magiskt soundtrack och flera olika sidequests gjorde detta min största RPG upplevelse sedan Zelda 3.

 


Och det slutade inte här.
Jag fick uppleva mästerverk som Suikoden 1&2 och Lunar 1&2.
Lunarspelen gjordes ju till Mega CD först men eftersom maskinen dog relativt fort så gjordes dom om till Playstation.
Och Lunar 2 hade även en epilog, vilket innebar att när det ordinarie äventyret var fixat så fortsatte det med nya grottor och fiender osv så man kunde få ett lyckligare slut än i originaläventyret.
Och jag gillar även att det finns en röd tråd mellan dom två spelen tex att man kan besöka platser som man besökt i förra spelet fast hundra år senare.
Och Suikoden 1 & 2 är inget annat än mästerverk, det är 2D RPG när det är som allra bäst.
Tyvärr så förstörde Konami sin serie med att göra del 3-5 i 3D (till PS2) vilket förstörde seriens själ för mig.


Man känner sig lätt lite stressad i Resident evil


Kunde varit en scen ur min uppkörning


En av världens bästa uppföljare, Suikoden II

En av spelvärldens största serier föddes även här.
Det var ett spel som heter Resident evil som gjorde debut och skulle tydligen vara något nytt och banbrytande.
Och det var det verkligen.
Jag hoppade faktiskt till riktigt ordentligt vid ett par tillfällen och jag minns speciellt ett tillfälle.
Man hade precis hittat nyckeln till en dörr och man kommer in i en hall där allt är lugnt och stilla.
Men precis när man slappnat av och bara går lugnt genom hallen så krossas plötsligt en av fönstren och in hoppar en inte allt för väluppfostrad hund in och jagar en.
Så nära att skita ner mig på grund av ett tv spel har jag aldrig varit.
Jag gillade spelet och uppföljaren var också riktigt bra.
Serien fick senare ett nytändning till Playstation 2 när Resident evil 4 kom.

På grund av den begränsade grafiken så såg inte bilspelen så imponerande ut när man tittar tillbaka.
Men när dom kom så kändes det nytt och fräscht.
Jag fick snabbt en favorit i Destruction derby 2, ett mycket svårt men kul spel där man äntligen kunde krascha och ha sig så mycket man ville.
Även det lugnare Porche challenge gillade jag och Driver var en kul upplevelse....även om det var snudd på ospelbart jämfört med PC versionen.
Gran Turismo var ett annat mycket bra spel, även om jag inte ägnade det så mycket tid.

Castlevania gjorde comeback också och vilket fantastiskt spel det var.
Det som gjorde det så speciellt var att det var så enormt stort, det finns massor av dolda banor och utrustning/vapen att hitta.
Och när jag hade klarat det så fick jag reda på att om man kan fortsätta äventyret i slottet....som då är vänt upp och ner och med massor av nya fiender och bossar.
Och man behöver inte hitta alla ställen och slåss mot alla bossar men man gör det ändå för man har så jäkla kul när man spelar det.
Detta är faktiskt det sista Castlevania jag spelade som är bra till en stationär konsol.
Sedan skulle Castlevania vara i 3D och dessa spel är bara så jävla dåliga att man kräks bara man tänker på dom.....och då menar jag speciellt dom två som kom till N64 senare.

Så trots att jag valde bort en del bra spel pga den horribla grafiken (3D spel) så hade jag oerhört mycket glädje med den här maskinen och trots att mitt intresse inte alls var så stort som förr så började jag se fram emot dom nya konsolerna, speciellt eftersom det pratades mycket om hur snygg 3D grafiken skulle vara.
Och det var man ju inte bortskämd med....
________________________________________________________________________________________________________

NINTENDO 64

Nintendo körde hårt med sitt Super Nintendo ganska länge och skapade några av de mest minnesvärda spelen i historien.
Men till slut så utannonserades denna maskin och genast så blev jag skeptisk då jag fick reda på att den var kassettbaserad.
Konkurrenterna körde ju med CD/DVD så det kändes lite bakåtsträvande.
Och faktum är att jag håller inte denna maskin så varmt om hjärtat som SNES eller ens NES för den delen.
Visst, det släpptes några helt fantastiska titlar men dessa var betydligt färre än föregående generation.

Första spelet jag testade var Super Mario 64 och här fick jag på truten för min skepsis till kontroll och grafik.
Visst, 3D grafiken var inte mycket bättre än den till PS1 och Saturn men kändes ändå bättre.
Och den nya analoga kontrollen vande man sig vid snabbt, även om man slet ut styrspaken lite väl lätt.
Och jäklar vad bra Mario 64 är, det håller även idag att plocka fram.
Variationen är helt otrolig och fantasin och detaljrikedomen är enorm, speciellt för en så begränsad maskin.

Sedan gav jag mig på Pilotwings 64.
Riktigt kul och lite mer variation än i 16 bitsoriginalet men också mer irriterande kastvindar och pajar för en när man är på väg mot en ''perfect score''.
Men väldigt kul i sina bästa stunder.


Att egga upp den här varelsen är ingen bra ide


Ser inte mycket ut för världen idag men detta var ''Da shit'' för 15 år sedan.


-Oidentifierad drake, vad god byt kurs!!



Min största förhoppning var så klart Zelda - Ocarina of time.
Kunde verkligen Zelda i 3D toppa fantastiska A link to the past?
Det gjorde det inte, men det kom väldigt nära.
Mitt första intryck var att det kändes väldigt ryckigt och jag hade lite svårt för kontrollen i början.
Men någon timma in i äventyret lossnade det....rejält.
Det finns en atmosfär i det här spelet som är oslagbar och musiken passar perfekt, det känns verkligen Zelda.
Dessutom är det mer utmanade då det är i 3D och jag var faktiskt snudd på att ge upp när jag kommit till vattenpalatset.
Har aldrig spelat en mer jobbig labyrint i ett Zelda spel men bortsett från den så är det en jämn utmaning.
Men sedan hände något.
Uppföljaren ''Majora's mask'' kom och jag började så klart även med den.
Och fy fan vad jag hatade den.
Elendet går på tid och man kan visserligen backa tiden men man förlorar saker man redan hittat.
Jag ville gärna tycka om det, för storyn är intressant och grafik och styrning funkar men det har tidsloopandet fixade jag bara inte.
Första Zelda spelet jag inte gillat.

Ett av mina första spel till maskinen var Star wars - Shadows of the empire.
Back in the day tyckte jag att det var ganska ok men när jag spelade det idag......holy shit så uselt.
Fladdrig kontroll, bitvis hemsk 3D grafik och en kontroll som inte vill lyda.
Fattar inte vad jag såg i det spelet då, men detta var ju innan dagens grafikmonster.

Två riktigt roliga racingspel fick jag iallafall.
Diddy kong racing och Mario Kart 64.
Båda spelen är väldigt snarlika när det gäller grafik och spelkänsla och att spela två samtidigt är kungligt roligt.

Star fox 64, eller Lylat wars som nån fåne tyckte att det skulle heta här är en av N64'ans finaste stunder.
Bra grafik och en följsam kontroll och alternativa väga och hemligheter gör att denna har ett stort omspelningsvärde.

Jag fick även stifta bekantskap med mitt första FPS, Golden eye.
Grafiken ser förvisso inte mycket ut för världen idag men detta var väldigt välgjort och hade dessutom en mycket beroendeframkallande tvåspelarläge.
Vi spenderade ganska många timmar med det och det blev aldrig tråkigt.

Och jag får inte glömma Banjo-Kazooie.
Det ser ut som ett riktigt barnspel med sina lätt fåniga karaktärer men mot mitten av spelet blir det hala ganaska så utmanande.
Påminner mycket om Super Mario 64 i sitt upplägg men det är inte alls någon billig klon utan ett mycket roligt och fantasifullt äventyr, sitt barnsliga yttre till trots.

Men det kom också en del rejäla besvikelser till konsolen med.
Två stycken Castlevania spel i 3D dök upp och dessa är så fruktansvärt usla att de knappt går att spela med hiskelig grafik och kontroll.
Och kamerasystemen ska vi bara inte tala om, det lever sitt eget liv.


Dags att landa, men undvik fabriksskorstenen!


Nästa vecka i djurakuten


Falco får påhälsning bakifrån

Sammanfattningsvis så bjöd N64 på några lysande spel men Playstation hade större utbud, speciellt av RPG spel så denna maskin blev inte så långlivad hos mig.
_______________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________